Vintermörker dyker ner över världen med en enorm beslutsamhet och täcker allt levande på vad som kan tyckas vara bråkdelen av en sekund. Det är kallt i Peking, så kallt att gatorna nästan tömts på människor och de lokala restaurangerna är endast till hälften fyllda av frusna gäster, som instinktivt sökt sig dit för en bit värme och någonting att äta. Himlen är hög och de senaste veckornas allvarliga luftförorening har blivit något bättre, man kan till och med skåda Orion uppe på himlen om nätterna, om man nu vågar sig ut då.

Jag har haft svårt att sova de senaste nätterna och har därför konsumerat film på ett sätt som jag inte gjort på länge. Jag har under lång tid inte känt någon lust att titta på film, men nu lockas jag allt oftare att lägga mig i sängen med min dator på magen och med hörlurar på huvudet för att på så sätt låta de sömnlösa timmarna fly en aning snabbare. Igår såg jag Elementarpartiklarna och Ansiktet, den första baserad på Houellebecqs omtalade bok, den andra en Bergmanfilm från slutet av 50-talet. Idag har jag sett den fristående uppföljaren till Tsai Mingliangs film Vive L´amour, The Wayward Cloud. Jag vet faktiskt inte om jag kan rekommendera någon av filmerna, men de beredde i alla fall mig en del underhållning, särskilt som de alla tre genomsyras av en väldigt stark känsla av ensamhet, vilket jag upplever är en av mänsklighetens största fiender och på så sätt alltid ett välkommet tema. Ikväll blir det förmodligen ytterligare en film, om inte lusten att samtala med någon av mina rumskamrater växer sig starkare.

Just nu arbetar jag med förberedelserna av två TV-produktioner. Jag ska sammanträffa med representanter för en kinesisk TV-station någon gång efter jul och förhoppningsvis kommer de att visa sig intresserade av ett samarbete. Ledordet de här dagarna är självdisciplin.